Kommer livet och nyper en i armen. Det slinker upp så där bakom, på sida och lägger sig jämsmed och man hoppar till och inser. Shit jag lever och det finns någon mening med det. Att man gör nånting bra eller åtminstånde försöker så gott man kan efter sina egna förutsättningar. Du har dina och jag har mina. Det kan aldrig jämföras. Det du kan, kan inte jag och det jag kan, kan inte du. Men ALLA kan. Vi kan gå hand i hand, sida vid sida, panna mot panna. Vi kan nå högre, högre och högst upp mot himmlen. Vi kan snudda vid molnen. Eller peta gud i rumpan. Men vad man fundera på det när man var liten....hur var det möjligt för han och sitta däruppe?!
Hur som helst det jag vill komma till är att ska man göra det, så måste det vara tillsammans!! Det är då det blir som bäst!! Jaaaaaaaaa jag är det ända in i själen! Jag LOVAR.
Hoppas ni fattar vad jag menar?! Annars får jag återkomma med en förklaring. Men för mig är det glasklart;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar