Är det så att när en årstid tar slut så måste man fundera på hur den varit för att sakteliga kunna ta in att vi börjar ge oss in i en ny? Alla tider, alla perioder har bra saker men också mörka. Jag har och jag tror att även många med mig känner igen sig svårt att acceptera att livet går och ned. Jag har tillexempel aldrig tidigare upplevt döden och sorg på så nära håll. Ni kanske tycker det är konstigt att jag skriver om det här men det är faktiskt verkligt och det kan inte bortses ifrån. Att hålla i någons huvud som vrider och vänder eller kanske inte alls rör sig fast ändå så levande. Att livet rusar på men för andra har det blivitt alldeles stilla. Att inse att det är nu det ska slockna och att medans hålla handen, värma kroppen och hoppas med hållna tummar och tår att den som ska dö inte lider. Om att ta farväl och vara ovetande om nästa möte. Kroppen är en fantastisk uppfinning den hjäper oss väldigt mycket. Den talar om för dig hur du mår även när du inte vill att det ska vara så. Jag ville vara ledsen, gråt det hjälper. I kombination av många saker hamnar jag i allafall framför en kvinnligryskbrytande doktor och med hjälp av min kropps egna vibrationer försöka hålla mig kvar på stolen. Vi samtalar, vi tar prover, stackars personal och stackars mig. Jag tänker-jag är inte sjuk-bara jävligt konstig, jag vet inte vad som är värst. Att en frisk människa plötsligt kan leva i en sån dödsskräck att hela kroppen är inställd på hot. Hursom helst så fick jag in lite av det hon sa och jag ger mig på ett försök att summera det jag tror att hon har sagt. Jag: Ja jag är väl kanske lite stressad. Hon: NEJ du är inte lite stressad du är "micket strrressad". Jaha tänkte jag och hur fan tar man sig ur det då. Jag har fått lära mig att andas med magen, andas så den går ut. Det jag ville komma fram till är att jag mår mycket mycket bättre i allafall när det gäller att inte vibriera i hela kroppen.
och att askan är den bästa jorden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar